Vi är alla jämlikar. I alla fall tycker jag det. Alla ska ha samma chanser att kunna infria sina drömmar . Samma arbete, lika lön. Det är lite si och så med jämlikheten i världen. Inte ens i Sverige är den perfekt. Kvinnor förtrycks av religiösa orsaker i de muslimska länderna, detta har kommit till Sverige med muslimerna, vi har hedersvåld, en gammal förtryckartradition för att män ska kunna visa sin makt i familjen. Det är varken jämlikhet eller frihet att inte kunna uttrycka sina politiska åsikter utan att behöva risker fängelse eller ännu värre, att bli dödad.

Solidaritet är när man gör saker tillsammans. När man är gemensamt ansvarig. Vi är gemensamt ansvariga i ett liberalt samhälle. Vi måste alla hjälpas åt. Varje människa är fri att leva sitt liv som hon själv vill, men vi har vår sociala trygghet i vårt gemensamma. Det är därför det är viktigt att ha engagerade politiker som ser skillnaden mellan kommunens pengar och medborgarnas pengar. Det är ju så att kommunens pengar finns inte. Alla skattepengar är medborgarnas pengar.

Alla människor har rättigheter och skyldigheter.
Våra barn har rätt att gå i skolan men då är det vår skyldighet att jobba och betala skatt, så det gemensamma har råd att betala för det.
När vi blir sjuka är det vår rättighet att ha försörjningen räddad genom sjukpenning, men då är det vår skyldighet att jobba och betala skatt. Vi har också skyldigheten att inte missbruka systemet. De som verkligen är sjuka ska ha sjukpenning, inte de som försöker fuska.
När vi blir gamla är det vår rättighet att få en värdig behandling och en bra äldreomsorg. Men då är det vår skyldighet att jobba och betala skatt.
I ett liberalt samhälle är vi alla individer som går ihop i frivilliga sammanslutningar och gör saker tillsammans. Alla har möjligheten att förverkliga sina drömmar och tjäna sitt uppehälle som man själv vill för att sedan betala skatt så vi kan värna de svaga i samhället. Vi måste alla hjälpas åt.
Det är ju vi som är friska och starka som ska försörja de svaga och sjuka.

Jag har tagit denna fråga eftersom jag tycker att kommunen gjort fel. Dels emot skattebetalarna, dels mot företagarna i kommunen. En kommun ska drivas som en kommun, inte som ett företag. Kommunen har materiella och personella resurser att sköta de uppgifter som efterfrågas i upphandlingen, men det har väl alla företag i den branschen. Om ett privat företag har jobb i närheten av kommunens gräsmattor kan de ju lika gärna svänga förbi och klippa dem också, när de ändå är där. Det fungerar inte på det sättet. Man måste ha lite känsla för vad man kan göra och inte kan göra. Dessutom kanske lite kunskap om vad man får göra och inte får göra.

I Sverige fanns 2011 totalt 1 036 787 företag. De riktigt små företagen med färre än 10 anställda var 2011 totalt 1 000 873 stycken, eller 96,5 procent av alla företag i Sverige. Småföretagen är en viktig arbetsgivare i Sverige. Totalt anställer de minsta företagen med färre än tio anställda över en halv miljon människor. Räknar man in de med upp till 50 anställda kommer vi upp i över 1,1 miljoner anställda i mindre företag.  Det är fler anställda än i alla Sveriges storföretag tillsammans.

Jag trodde ju i min enfald att den borgerliga regeringen är det bästa alternativet för oss småföretagare. Jag har märkt att så är inte fallet. Den särskilda löneskatt som finns, höjdes 2010, från 6,03% till 9,23 %. En ren skatt, jag trodde moderaterna var för skattesänkningar.
Populistiskt sänks skatten för den stora massan, jobbskatteavdrag, men tyvärr finansieras det av småföretagarna. Hur ska människor få jobb och behålla sina jobb om det inte finns några företag som kan anställa dem? För att små företag ska våga anställa fler måste villkoren förbättras för företaget och för företagaren. Det är oerhört viktigt att särskilja på dessa två. Det måste bli enklare och billigare att anställa människor, enklast genom att den särskilda löneskatten, eller allmän löneavgift som det heter, på över 9% tas bort.

Regeringen talar ofta om att sänka bolagsskatten. Varför ska den sänkas? Det är ett mått på att företaget går bra. När det går bra och man tjänar pengar skall man, tycker jag, betala skatt till vårt gemensamma. Man måste få känna sig trygg även under tiden mellan årsboksluten. Den största oron för småföretagare är att inte ha ett skyddsnät i händelse av sjukdom eller annan arbetsoförmögenhet. Företagaren får minsann betala till trygghetssystemen, men när det är dags att använda sig av dem då är det inte roligt längre.

Regeringen har ändrat antalet karensdagar, från en karendag till 7 karensdagar. Den “allmänna löneavgift” som ingår i arbetsgivaravgiften har höjts från 6,03% till 9,23%. Totalt sett har egenavgifterna för företagare sänkts från 29,71% till 28,97%. En sänkning med 0,74%. Hur länge kan man leva på 0,74%? Inte 7 dagar i alla fall, det motsvarar 140 kr sänkning per månad om man tar ut en lön på 20 000 kr. Man har råd att vara sjuk var 142:a månad, dvs 11,9 år mellan varje sjuktillfälle.

Vilken anställd har 7 karensdagar? De har fortfarande den karensdag som infördes 1992 av moderatregeringen Bildt och socialdemokraterna. Samma regering införde även sjuklönelagen  (Lag (1991:1047) om sjuklön) som gör gällande att arbetstagare som princip har rätt att vid sjukdom behålla lön och andra anställningsförmåner, så kallad sjuklön. Sjuklönen ska utbetalas av arbetsgivaren för de första 14 dagarna av sjukdomsperioden. Med undantag för en karensdag ska 80 procent av anställningsförmånerna utbetalas under sjukdomsperioden.
Det är en stor kostnad för företaget när människor blir sjuka, dels produktionsbortfallet när personen är frånvarande, dels den extra kostnad som uppkommer när sjuklön skall betalas ut. Om en anställd är på skidsemester och ramlar och bryter benet, så har arbetsgivaren sjuklöneansvar de första 14 dagarna. Det är inte riktigt bra att våghalsar kan riskera sig på sin fritid och att arbetsgivaren ska betala sjuklön när de kommer tillbaka med brutna armar och ben.
Naturligtvis tittar företagaren på hur en person som ska anställas har fungerat på andra arbetsplatser. Företagaren vill ju inte riskera att anställa någon som varit mycket sjuk, det leder ju till ökade kostnader och kanske till slut till rehabiliteringsansvar. Detta gör ju att långtidssjukskrivna har svårt att komma tillbaka till arbetslivet och få ett riktigt jobb. Ta bort sjuklöneansvaret från företagen. Ersättning från Försäkringskassan från dag 1, som det var före 1992. Med eller utan karensdag/dagar.

Att höja pensionsåldern vore katastrofalt för svensk ekonomi. Den borde sänkas istället.
En dynamisk pensionsålder, som justerar sig efter konjunkturen vore väl det optimala. I goda tider när arbetskraft behövs kan den höjas, i dåliga tider när det är hög arbetslöshet kan den sänkas.
Naturligtvis en manöver som kräver fingertoppskänsla.

Alliansen vill inte införa en obligatorisk a-kassa av medkänsla för fackföreningsrörelsen, utan av medkänsla för medborgarna. Alla ska ha samma skydd vid arbetslöshet. De som arbetar i branscher som har högre risk att bli arbetslösa har idag högre avgift till försäkringen. Med en allmän a-kassa slätas ojämnheterna i systemet ut. Största delen av dagens arbetslöshetsförsäkring är skattefinansierad, dvs alla betalar till den, men bara de som är medlemmar i a-kassan kan utnyttja den. Dessutom måste man redan idag uppfylla vissa villkor för att får arbetslöshetsersättning. Det kommer inte att bli någon skillnad mot idag med en allmän a-kassa. Den stora skillnaden är att alla som arbetar har en inkomsttrygghet vid eventuell arbetslöshet. Dessutom ska det inte vara ett krav att vara med i en a-kassa för att få rätt till något man redan är med och betalar till genom skattsedeln. Folkpartiet har länge arbetat för att arbetslöshetsförsäkringen ska bli allmän för alla arbetande så att ingen faller utanför. Om alla är med och bidrar kan även avgifterna till försäkringen sänkas.

En arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla bör inte skötas av facken utan av staten, precis som andra socialförsäkringar. Fackföreningarnas uppgift är ju att förhandla fram bästa möjliga villkor på arbetsmarknaden för sina medlemmar, ju fler medlemmar föreningen har desto större chans är det att få bättre villkor. Det borde de klara av utan att ha a-kassan att locka medlemmar med. Kan man inte få medlemmar av egen kraft, att tala om för människor att fackföreningarna är viktiga och gör ett bra jobb för samhällsutvecklingen och måste finnas kvar, så kan man ju börja undra över deras existens. Det är också fel att påstå att små fackföreningar inte tar lika stort ansvar för samhällsuppbyggnden som stora fackföreningar.

De som administrerar a-kassan, dvs fackföreningarna, hjälper inte någon tillbaka till arbetslivet efter arbetslöshet, det gör arbetsförmedlingen. Så det spelar inger roll hur bra kännedom om försäkringstagarens bransch administratören har, den kompetensen skall finnas och finns idag inom arbetsförmedlingen.

Frågan står mellan det mjuka och det hårda. Mjuka frågor gagnas av de hårda frågorna, frågan är ju hur många som ska offras under tiden, innan det hårda genererar resurser till de mjuka frågorna. Det måste finnas en moralisk gräns för hur hårt samhället får bli. Vi måste ta hand om våra barn, de är framtiden. En sliten klyscha, jag vet, men den är fortfarande aktuell, framtiden kommer aldrig, den har vi ju alltid framför oss.
Alla barn måste få samma förutsättningar att bli trygga, skaffa sig en utbildning, kunna leva det liv de vill. Det är vi vuxna som måste ta hand om dem och ge dem den trygghet de förtjänar.

Man måste vara konsekvent, samma inställning måste gälla alla frågor, eller måste det det?
Har vi inte råd att införa barnbokslut?
Administrationen ska minska, inga ytterligare resurser kan läggas på pappersarbete. 170 miljoner på asfalt går bra. Lite mer arbete för den kommunala administrationen kostar inte så mycket.

När tiderna blir sämre tenderar människor att “se om sitt hus”, man ser till sin ekonomi, man funderar på om man ligger i riskzonen att bli arbetslös. Skolfrågor står inte så högt på listan över viktiga saker när man är i ett sånt läge.
Folkpartiet måste visa väljarna att partiet är mer än bara skola. Plånboksfrågor är viktiga i människors vardag, både i goda och i dåliga tider, speciellt i dåliga tider.
Plånboksfrågor förknippas med Moderaterna, de är ju de som driver saker som jobbskatteavdrag m.m. Folkpartiet riskerar att hamna i bakvattnet och bara vara röstboskap åt Moderaterna i Alliansregeringen.
Hur kan Miljöpartiet vara nästan dubbelt så stort som Folkpartiet? Hur attraherar vi ungdomarna att upptäcka Folkpartiet? Fram med Folkpartiets hela politik, inte bara skolfrågan. Vi är så mycket mer än så. Visa vad Folkpartiet drivit fram genom åren och visa vad partiet vill med framtiden för människors vardag.

Utbildningsdepartementet är ett viktigt departement för framtiden, det är det som bygger samhället som kommer. Men det är idag människor funderar på om de ska köpa ny bil, var de ska åka på semester, hur mycket de får behålla av lönen, vad barnomsorgen kostar osv. Det är vad som finns kvar i lädret när allt är betalt som är viktigast.

För att människor ska få jobb måste det finnas företag, för att det ska finnas företag måste det löna sig att driva ett företag. Sverige måste bli mer företagsvänligt, man ska inte behöva bli utan sjukpenning eller föräldrapenning bara för att man har eget företag. Normen idag bygger på att man är anställd. Det måste bli lättare att driva sitt eget företag.

När man är anställd finns man med i rullarna och allting flyter på. Tar man steget att bli egen företagare hamnar man ute i kylan utan socialt skyddsnät, 7 karensdagar fast man betalar samma avgift som för en anställd som har en karensdag, svårt att få föräldrapenning på rätt nivå. Vilken anställd har 7 karensdagar?
Man kan som företagare välja fler karensdagar, men har man fyllt 55 år kan man inte välja färre antal. Det låter som diskriminering.
Sjukförsäkringsavgiften har sänkts med 0,74%. från 6,78 till 6,04%. hur länge kan man leva på 0,74%? Inte 7 dagar i alla fall, det motsvarar 140 kr sänkning per månad om man tar ut en lön på 20 000 kr. Man har råd att vara sjuk var 142:a månad, dvs 11,9 år mellan varje sjuktillfälle.

Folkpartiet borde ta ansvar för Sveriges företagare och driva en politik som skapar fler företag i Sverige, vilket automatiskt ger fler jobb.
Genom att förbättra villkoren för företagen förbättrar man också villkoren för de som väljer att vara anställda, alla människor vill inte driva sitt eget företag, men de som vill ska inte motarbetas att säga upp en fast anställning p g a av att det är sämre villkor att vara företagare än att vara anställd. De sociala skyddsnäten ska fungera lika för alla.

Pengarna skall tas från inventarier för KomVux och IT-investeringar för KomVux.
Frågan är ju vad KomVuxeleverna skall sitta på när det inte finns investeringspengar till skolbänkar och stolar osv som behövs i en utbildning, dessutom kan inga investeringar göras inom data området. Men där behövs inga investeringar, alla ska ju ut och klottersanera.

Vi i Folkpartiet tycker detta är illojal konkurrens med skattepengar. Våra skattepengar skall gå till skola, vård och omsorg.

Kommunens överklagande av KFAB upphandlingen har redan resulterat i att ca 15 personer blivit utan arbete i väntan på den nya upphandlingen som skall komma.
Hur många ska bli arbetslösa i den här omgången av kommunens affärsmässiga beteende?

Hur långt får detta gå och hur länge skall detta få pågå? Snart får vi väl se den första kommunala skoaffären.

Dessutom skall man inte kunna verka som konsult och ta ut betalt till sitt bolag, samtidigt som man privat kvitterar ut sin pension från stat, kommun eller landsting.
De som har vanlig pension har slutat jobba, jag betvivlar att en 50 åring slutar jobba och blir “pensionär” bara för att man har försörjningen fixad.
Man fortsätter ju jobba, antingen som föreläsare, skribent, krönikör eller fritidspolitiker.

De som har a-kassa måste ju enligt alla regler politikerna ställt upp, söka jobb i hela landet för att få a-kassa, medan politiker inte har några som helst krav på sig att söka jobb. Dessutom, har de en annan inkomst än sin pension, behöver de inte redogöra för den, för det kontrolleras inte. De ska ju göra det enligt reglerna men grundbeloppet som de får tjäna är så pass högt så att det kommer man troligtvis aldrig över.

Låt även avdankade politiker stå i a-kassekön som alla andra

Magnus Esko
Folkpartiet liberalerna

Det är ju ynkligt att vara så affärsmässig att varje resurs måste utnyttjas till fullo. Om man ska väga blöjan måste man ju ta av den, vore det då inte lämpligt att ta på en ny blöja istället för att ta på den gamla igen. Eller tar personalen sig en titt ner i byxlinningen och godtyckligt avgör om det är fullskitet eller inte? Vad är det för slags människor som jobbar på det stället? Frågorna är många, folk beter sig som idioter ibland.

Jag är för valfrihet, absolut, men det finns gränser även för den. Att se gamla människor som ska ha det bra i livets slutskede är inga vinstmaskiner som aktieägare ska utnyttja. När man ska flytta till ett sådant boende möts man troligtvis av en driven “dammsugarförsäljare” som talar om hur bra deras äldreboende är.

Att driva äldreboenden och friskolor i kooperativ eller ekonomiska föreningar utan vinstsyfte är helt ok, då finns ju iallafall den lokal förankringen. Att sitt i ett annat land och besluta om gamla Märta ska få ny blöja eller inte är ju skamlligt.

Det måste bli mer kontroll på de som ansöker om att driva välfärdsinrättningar, såsom äldreboenden, friskolor, familjehem m.m. Kontrollen måste också stärkas under tiden verksamheten pågår och straffen hårdare för de som inte sköter sig. Att stänga verksamheten eller låta någon annan driva den under tiden utredning pågår om oegentligheter har förekommit är för mig självklart. Omvänd bevisbörda ska gälla i sådana här fall. Dvs den som är anklagad ska bevisa att den är oskyldig, inte som vanligt att samhället ska bevis om någon är skyldig.